Helgens jobb avklarat, två pass kvar innan ledighet. På jobbet känns det bra, men efteråt. Jag är helt slut! Det är så konstigt, och ovant, att känna den här makalösa tröttheten som kommer ibland. Den är tydligen ett signum när kroppen säger ifrån.
Trots det känner jag hopp. Tror och önskar att jag reagerat, lyssnat på kroppen i tid. Min förhoppning är verkligen att kunna fortsätta jobba, jag gruvar mig för vad en sjukskrivning skulle medföra. Tack och lov känner jag stort stöd från omgivningen och jag försöker verkligen jobba med mitt tankesätt och mina krav på mig själv. Prioritera vila före plock och städ. Inte så lätt, alltid...
För vardagen är ju där, med sitt underhållsbehov. Diskmaskinen som ska tömmas och fyllas, tvätt som ska hängas. Jag är glad att detta händer denna tid på året, när bara ljuset och löftet om nytt liv ger lite energi.
Så är det en vanlig måndag.
Skit i diskmaskinen! Den kan barnen tömma om det måste göras, eller mannen. Inte du. Försök glömma alla dom där måstena för de är inga måsten, faktiskt.
SvaraRaderaMånga många kramar!!
ps. nu är vi hemma och jag läser ikapp. självfallet har du bloggat massor som jag missat <3
Åh, jag har missat att svara - igen!!! Jag är sååå dålig. Men i mitt nya tankesätt ska jag skippa alla dåliga samveten så jag lägger ner det helt enkelt...
RaderaJag har blivit sååå mycket bättre på att släppa Ullrika, det är så himla skönt. Jag jobbar mycket med tanken och tankens kraft.
Tusen tack för att du finns där nere och pushar mig - det ger mer än du tror!
Kramar Karin