hemmablind.

Det där med vägar, ja. Som jag skrev igår har de fascinerat mig sista tiden. Och ytterligare en väg som fångat mitt intresse fick ett besök av mig och kameran. 

Många av de som skrivit till mig sista tiden har tryckt på att jag ska göra sådant jag mår bra av nu, när livet känns tungt. Att jag ska ut i naturen och låta själen läka.

Och kan man annat än må bra av det här? Det är så lätt att bli hemmablind och bara se allt som saknas, istället för att se det som finns och vilken rikedom det här är. Tänk att mina barn får växa upp på den här platsen. Bland grodor och vikingagravar.

Och så vattnet. Så förenande och livsgivande. Hela mitt liv har jag haft en längtan till vatten, och jag lovade mig själv som barn att jag skulle bo vid vatten som vuxen. Nu är det inte så, men vattnet finns där, nära och lätt-tillgängligt.

Jag tog mig till en del av ön som kallas Klikten igår. Där finns körbärs- och äppelträd så gamla att man undrar hur de ens kan stå upp. Tillsammans med en gammal timmergård blir det sådär genuint och vackert att det nästan gör ont.

Den här bilden ger nästan Gotlands-känsla kände jag när jag såg den nu. Men det är alltså en annan ö, Sollerön i Siljan, som är min hemtrakt numer. Här finner jag frid och ro. Kan man annat med så vacker natur omkring sig?