att låta orden komma.

Stark. Det är ett ord jag gärna liknar mig själv vid, som jag önskar att jag är och vill vara. Men när är man inte stark? Vad är svaghet egentligen?

Den sista tiden har vardagen rusat på i vanlig ordning, nätter på jobbet varvas med dagar och kvällar. Jag har fått allt svårare att somna på kvällarna och känner mig sällan utvilad när jag vaknar. En dags ledigt här och där räcker inte för att ersätta all den energi som går åt hela tiden. Åt jobbet, åt patienter som jag brinner för och aldrig riktigt släpper. Åt barnen, som jag ger allt och lite till. Åt hemmet, som jag försöker hålla uppe på ett typiskt kvinnligt vis. Som att ett rent hem, undanplockade golv och ren tvätt är bekräftelsen på att man lyckats. Och så en relation på det, som också behöver energi och kraft för att överleva. Alla dessa bitar som måste få plats. Någonstans finns även ett Jag som behöver andas. Den klassiska kvinnofällan. Får jag skriva så?

När hjärtklappningarna kommer oftare, paniken knyter sig i bröstet och bara frukostfix till barnen känns oöverstigligt, är jag då svag för att jag ger efter? Eller är jag stark som säger ifrån? Och vad spelar det för roll vad andra tänker? Jag har hela mitt liv haft höga krav på mig själv och fler än en beskriver mig nog som perfektionist. Att då "misslyckas" och säga att jag inte orkar, att tempot inte håller för mig, är svårt. Jag vill så gärna försöka lite till, imorgon känns det säkert bättre. Utbrändhet, utmattningsdepression och den berömda "Väggen". Inget för mig som är stark, eller?!

Jag vet inte riktigt vart den här lilla twisten på livet ska ta vägen, om den är tillfällig eller långvarig. Men jag har tagit en liten paus från jobbet för att landa. Sova i kapp och hämta energi. Kanske ska kreativiteten och längtan efter att fotografera, redigera och skriva få lite mer utrymme ett litet tag. Eller så ska jag verkligen bara vila. Vi får se.

Men jag hoppas att jag ska känna mig stark snart igen.