varning för ras.

Moll.

Det är sinnesstämningen just nu. Jag har känt mig sjuk i drygt en vecka, en märklig känsla av matthet, illamående och yrsel. Tänkte att det kom från tänderna som krånglat och som jag ätit starka värktabletter för men när jag slutade med dem var känslan kvar. Trodde det var något virus på gång, men nej. På smällen är jag inte heller och sakta men säkert har polletten trillat ner. 

Förra gången hade jag helt andra symtom. Hjärtklappning och extraslag. Ångestattacker med plötslig gråt som inte gick att hejda. Den här gången tog ångesten längre tid på sig men igår när jag kom hem från jobbet slog den till med full kraft och jag insåg vad det är som gjort att jag mår sämre och sämre i kroppen. Att jag hamnat där igen, på randen av vad jag mäktar med och med ett svindlande stup framför mig, känns som ett sådant oerhört misslyckande. Jag ska inte säga att jag är utbränd, det kan säkert vara mycket mycket värre än så här, men jag är på min gräns och nosar igen. Förra gången saktade jag ner det i tid genom att sjukskriva mig från jobbet och helt enkelt vila men nu känner jag så tydligt att det inte är jobbet som skapar känslan utan livet vid sidan av. Den insikten gör så mycket mer ont för jag är världsmästare på att ge mig själv dåligt samvete för allt möjligt, som att jag inte orkar med att vara den bästa mamman till exempel. Nu reser vi bort om knappt två veckor och den tanken ska ge ett löfte om lugn och återhämtning men det gör den inte. Den stressar mig något enormt och jag drömmer varje natt om att jag glömmer resväskorna, att biljetterna inte är betalda, passen hemma osv... Vaknar med andan i halsen och får verkligen lov att tala om för mig själv att det inte är på riktigt - vi kommer få med oss det vi behöver och det kommer bli bra. 

Idag är jag ledig och jag går runt med gråten i halsen och hör Lars Winnerbäck-låtar i huvudet. Jag vet att jag kommer ta mig igenom det här, att det är en enorm trötthet som ska kompenseras, förmodligen i kombination med hormoner och för mycket i agendan. Tyvärr är det inget jag kan stryka så jag får bara kämpa på med näsan ovanför ytan och tänka att det snart är oktober. 

Snart...

"Det är varning för ras.

Gå så försiktigt du kan,

dina ögon kan krossa min värld.

Som stenar mot glas,

varning för ras."

(ur Varning för ras, Lars Winnerbäck 1998)