19 maj 2016

humör och hormoner.






Nu kommer den där inlägget med den galet passande bilden. 
En taggig kaktus.



Ungefär så har jag varit mot min omgivning senaste veckan (läs: min man. De stackars barnen får den lilla positiva energi jag har och den stackars mannen får ta sk**en.). De där förbannade hormonerna som spökar en gång i månaden har fått sällskap av en sjuklig trötthet orsakad av pollenallergi deluxe. Lite efter-natthelgs-trötthet på det och jag är toooootalt motsatsen till mitt bästa jag. 



Mitt i den här allmänna humör-svackan har jag dessutom ytterligare en motivationsdipp i träningen, eller är det kanske just därför? Vad är hönan och vad är ägget? Oavsett så är det inte kul att träna just nu men jag S K A ta mig igenom det. Mitt mål är alltid fyra pass i veckan (och gärna ett femte bonuspass, helst löpning), de senaste veckorna har jag kommit upp i tre. Max. Då kommer tvivlet och "det duger inte"-känslorna och den negativa tankespiralen är igång. I och med det kommer en massa gamla beteendemönster fram, kosten svajar och jag kan tänka att jag vill "belöna" mig med att stoppa något i munnen. Kickarna som träningen gett uteblir och jag letar dem i tillfälliga sockerrus. Inget jag är stolt över men det förklarar varför jag är där jag är idag. Jag tror att beteendet är vanligare än vi tror - tyvärr. 



Så - hur ska jag bryta det här?



Till att börja med ska jag fortsätta registrera allt jag stoppar i munnen i min Lifesum-app. Den är verkligen G U L D och jag rekommenderar den till alla som av olika skäl vill hålla koll på kalorierna. Sen måste jag hitta en gyllene medelväg under perioderna jag känner så här för träningen. För det första kan jag inte "känna efter så mycket", men det finns en annan aspekt av det. Just nu är jag rätt sänkt av mitt starka immunpåslag i och med allergin och tröttheten det ger gör att jag inte pallar tunga styrkepass helt enkelt. Om det var t ex löpning som var min grej skulle jag kanske kunna kämpa på i en annan utsträckning men nu känner jag ju av kroppens gensvar att det inte är bra att pressa sig så. Istället får det bli powerwalks med överkroppsstyrka när jag kommer hem, tre gånger i veckan. Blir det mer, fine. Men jag måste släppa kraven och låta det bli ett sådant hjärnspöke. 
Min tredje strategi är faktiskt att börja skriva en kost/träningsdagbok. Alltså inte för att registrera kosten och träningen utan för att fånga känslorna de ger. Jag inser ju att om den här förändringen ska vara för resten av livet måste jag jobba med mig själv och mitt förhållande till mat. Tror att dagboksskrivande kan ge mig mycket, det är inte alltid lätt att sätta ord på känslorna som rör sig där inne för någon annan och jag är av devisen att det som plågar en alltid måste ut - på ett eller annat sätt. 



Så. Ett långt och inte jättepeppigt inlägg om min status just nu. Idag laddar jag för en natt på jobbet innan ledig (men fullspäckad...) helg. Hoppas på att vara tillbaka till mitt lite gladare jag nästa vecka, och bjuda på något mer inspirerande än en taggig kaktus, humör och hormoner.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar


Tack för att du vill lämna en hälsning här! Det gör mig glad och inspirerar. Frågor svarar jag på i kommentarsfältet.

~ Karin ~