Så var det december. Och tiden slutar inte rusa. Mörkret kommer tidigt om dagarna och hemmet är fortfarande i något slags renoveringskaos (kommer man någonsin ur det?) och plötsligt känner jag en längtan efter att skriva igen. Ibland känns det som att den ytliga sidan som brinner för interiör och form inte riktigt går ihop med den djupa och uttrycksfulla delen av mig, den som vill förmedla något med det skrivna ordet. Hur får man yta och djup att gå ihop?
För mig handlar det om att få utlopp för min kreativa sida och göra det jag älskar: ha det vackert hemma, mitt relativt nyfunna intresse för att fota och min gamla längtan att skriva. Å andra sidan tycker jag mig ana samma sidor hos många av de bloggar jag följer. Kanske kan det också bli bra?
Det här inlägget hamnade nog inte alls där jag tänkte när jag fotade bilderna häromdagen, och det beror på att någon berört mig rejält här på kvällskvisten. Det är nog bra att någon ruskar om en ibland.
Det är så vackert i ditt hus Karin och jag blir alldeles glad bara av att titta!
SvaraRaderaNi har väl stora chanser för vit jul, här nere regnar det bara och häromdan grät Milla och snyftade mellan hulkningarna att "det blir ingen jul om det inte blir snö!" och då blev jag lite ledsen, för det blir det visst det!
Många många kramar till dig min fina vän!
Men åh, hur svårt ska det vara att komma ihåg att svara? Ledsen fina du... Men tack för söta ord - jag blir alldeles rörd!
RaderaVi fick en grön jul i år, även här... Trist men vad kan man göra. Jag hoppas att Milla också fick jul utan snö. Det mest förargliga är att Alice fick både nya skridskor och ett längdskidspaket med nya pjäxor, så nu får banne mig snön komma!
Massa kramar till dig...